Har insett att mitt liv har blivit mer värt att leva sen när jag flyttade hit till Gbg. Jag har fått många nya vänner, ett underbart hem, underbar sambo och två älskade katter. Jag går på en utbildning jag tycker e intressant och har massor för mig på fritiden. Men det finns en sak som fattas här nere, min familj och närheten till mitt barndomshem. Jag saknar att bara kunna åka hem på en kvart o sitta där o umgås med päronen, äta eller dricka gott eller bara fika. Att kunna åka någonstans där man känner sig lika hemma som man alltid varit där och som man är i sitt nuvarande hem. Visst kan man åka till en kompis men det e inte samma sak.
Eller att åka o hälsa på mina bröder, varav en har en liten familj med barn man kan leka med. Jag vet nu, eller jag tror jag vet att jag kommer vilja flytta hem igen till sthlm efter mina studier här. Vill inte förlora fler år än nödvändigt från min familj. Men jag vet inte vad Elisa kommer känna om tre år men jag vet iaf att jag vill vara nära min familj när jag kommer skaffa egen famlj. Hoppas att Elias känner att det e ok, vilket jag tror han gör, att då i sånna fall flytta med mig dit.

Vi har haft pdet lite kämpigt en period men nu tror jag att vi kommit till en vändpunkt där vi nått vår topp för att nu stabilisera oss. Och appropå det så läste ajg en intressant kolumn i Metro igår om att nygifta par eller sambos borde ha ett gudpar som de känner sig trygga med, båda två, som de kan rådfråga vid proem eller funderingar. Det tyckte jag lät som en väldigt bra ide. Helst ska de jue vara lite äldre så att de har lite mer erfarenheter och kan svara på de frågor man har,
Om jag skulle välja någon just nnu skulle det utan tvekan bli mina föräldrar. För jag känner att jag kan få den hjälp o stöd jag behöver. Men man kanske behöver någon tan för familjen som man kan fråga. Men men, den dagen, den sorgen säger jag nu. Behöver jue jag inte riktigt tänka på ännu.

Nä nu ska jag sova!
God natt