ÅH vad mår dåligt. När jag inte har något att göra, när jag inte måste koncentrera mig på något viktigt så flyger mina tankar iväg till mannen i mitt liv. Tårar rullar ner för mina kinder och jag känner ingen livslust längre. Det är som att äta godis utan att känna sötman, då är det ingen ide att äta godiset.
  Jag älskar den grabben. Han är allt jag vill ha, den mitt hjärta slår för, kommer alltid att slå för. Visst jag kan bli så arg på han ibland, tröttna på han och till och med hata honom, men det vara bara en kort stund, kanske till och med i någon minut men sen så kommer kännslorna tillbaka och jag känner bara en saknad och älskar honom över allt annat på denna jord. Men det är väll normalt att känna så?

Allt började i onsdags då jag fick ett mess från honom att han har funderat ett tag på nu att vi kanske borde ta ett break. Det har legat i luften länge. Messet var långt och vi bestämde att vi skulle träffas och prata om det på lördagen.
  Dagarna släpade sig förbi och jag mådde jätte dåligt. Jag var så grymt lessen och arg på mig själv, arg för att jag inte försökt mer i förhållandet, gjort det mer romantiskt, hittat på saker och åkt på utflykter. Arg för att jag inte alltid hållt humöret uppe när jag varit med honom, För att jag helt enkelt inte alltid var den perfekta flickvännen som alltid gjorde allt för honom, precis som jag var i början på förhållandet.

Lördagen var hemsk. Vi träffades på ett cafe vid centralen. Jag kom lite tidigt, så jag beställde en latte, saffransmuffins och en dricka till honom. Satte mig ner och väntade i ca 10 min som kändes som en evighet på att han skulle komma. Jag hade så ont i magen, var så rädd och nervös, så lessen.
  Det räkte med att se honom för att jag skulle känna tårarna bränna i ögonen, men jag tvingade tillbaka dem och tvingade mig själv att le. Ett snett leende som sä'kert bara såg helt fel ut. Vi sa egentligen inte så mycket. Men vi kom fram till hur det kommer bli i framtiden och att den 23:e träffas vi igen. Sen så gick vi runt lite i gallerian och på julmarknaden på sergelstorg. Skiljdes efter en lång kram och några tårar.

Nu när jag sitter här, en måndag, början på veckan så känns allt så trist. Ser ingen glädje i livet. Ibland så känns allt så hopplöst, ibland känns det som att det kommer gå bra, att det bara är en period nu som behövs gå igenom. Men det är väll lite extra jobbigt nu när det är juletid oxå.

Men jag kommer att vänta. Jag kommer att mogna, kommer att ta lärdom av mina misstag och bli en bättre flickvän. Men det är inte så mycket jag kan göra om inte de rätta kännslorna finns där. Men det är inte som i början av ett förhållande, då man är förälskad. Allt är nytt, spännande och helt underbart. Sen blir man kär och förälskelsens tid är över, verkligheten och vardagen kommer in i förhållandet och man försöker att lära sig att leva med det. efter det sen så kommer en trygghet i förhållandet. Ett lugn och det stormiga förälskelsen är över. Man ska kunna känna sig trygg, lugn och njuta av sitt förhållande. Men man får inte glömma bort att ett förhållande måste vårdas som en blomma för att blomstra och leva vidare. Man måste se till att man inte bara fortsätter att trampa runt i samma spår, utan vågar att gå nya vägar, hitta på saker och gå på äventyr, ävenfast man har varit ihop så länge. Då är det än viktigare att man tar hand om förhållandet. Och det tror jag att vi har missat lite...

Det är tack vara Carro min ängel som jag klarar av det här. Hon får mig att leva vidare, att även om jag inte känner sötman i livet så får hon mig att känna den för en stund.

TACK BABE!

Miss L