Anna har varit min allra bästa vän mär vi gick i 8:an fram till 1:an någon gång. Sen händedet nått, mycket kan vara att jag skaffade kille som tog all min tid. Vi fick mycket och göra med vårat plugg. Sen på det fick jag ett jobb oxå. Vi splittrades och jag måste nog säga att vi växte nog ifrån varandra lite. Men jag tror att nu när det gått en tid så kan nog vi ta igen det vi missat och bli vänner igen, eller vad tror ni? Eller jag menar, vi har alltid varit vänner men att vi börjar umgås igen.

Hon skickade en väldigt söt bild till mig idag. Jag blev väldigt rörd! Hon har ett hjärta av guld<3

Jag hoppas för allt i världen att allt går bra med hennes kille med!!
<3

Önskar, önskar...

  Herre gud vad nervös jag var. Den natten, natten innan vi skulle få träffas igen, kunde jag verkligen inte sova. Vad skulle det hända när vi stod där vid Centralen, skulle allt plötsligt bara kännas fel, att detta var ett misstag? Skulle han ångra sig, säga att han tog fel och ville bara åka hem igen. Eller skulle allt bara kännas så rätt, skulle vi stå där och låta tårar rinna ner för våra kinder för att vi är så lyckliga och allt känns så bra. Jag låg där ensam i min stora säng. Tankarna flög fram och tillbaka. Hade jag gjort rätt att lämna Björn, har jag verkligen känslor för den här killen. Fan jag hade bara träffat honom en kväll. Alla mina känslor bygger på den kvällen. Kunde det vara kärlek första ögonkastet, existerar sånt i verkligheten? Och kunde det verkligen hända mellan honom och mig?

   Jag och Carro hade bestämt att vi skulle gå på bio den kvällen med våra pojkar, ett bra sätt att starta en tid där man skulle umgås ett tag. Så man kan säga att det blev en "par date".

   Så jag hade bokade biljetter kvällen före för att sedan hämta ut dem när jag skulle åka in och möta Elias vid Centralen. Han skulle vara här lite över fem den 27 december, så jag åkte in så att jag hade ca en timme på mig att fixa biljetterna och sedan möta honom. Dessutom så skulle jag ordna ett veckobusskort åt honom. Så att han skulle ha något att åka på från början så ha skulle vara här ca en vecka.
   På tåget in var jag så nervös, hade inte kunnat äta något på hela dagen. Tänkte på honom hela tiden och åter igen s försökte jag minnas honom från den kvällen. Försökte minnas den känsla jag hade haft då. Skulle jag verkligen återfå den känslan igen för honom. Men hade jag inte fått fjärilar i magen varje gång jag pratat med honom i telefonen? Hade jag inte studsat omkring från den första dagen jag träffade honom, så fort när jag tänkte på honom, började jag så inte att le? Jag tittade ner och log för mig själv, log ett änglalikt leende som inte kunde dö ut. Såg ut genom fönstret på tåget, såg inte det som for förbi så fort. Det enda jag såg var min spegelbild. En flicka som var så blyg, rodnande men så lycklig. Jag såg mig själv i ögonen, försökte förstå vad som kanske kunde hända, var den här kärlekssagan var på väg att ta vägen. Den kunde ta slut här, redan idag, men den skulle kunna fortsätta i en livstid. Snart så skulle jag verkligen få reda på vad mina känslor var för honom. Snart så skulle jag få träffa honom igen, den mest underbara människa jag någonsin mött. Nu skulle jag åtminstone ha 1 ½ timme på mig att ordna med biljetterna och hans busskort innan han skulle komma.
   Men jag bestämde mig för att ringa honom för att höra hur långt han hade kommit. Då började han närma sig Södertälje. Han var redan i Södertälje och jag visste att där ifrån tar det inte mer än 40 min in till stan. Han var jätte tidig! Nu fick jag brott. Jag skyndande mig först till SL-Center för att ordna med hans busskort. Såklart så var det kö där. Tiden gick helt plötsligt väldigt fort men kön gick desto långsammare. Tillslut var det min tur och jag kunde äntligen efter lite missförstånd med mannen i luckan lämna det stället för att sedan skynda mig till Hötorget och biograferna där för att köpa biljetterna. Jag gick fort och tänkte inte ett dugg på min mobil. Ville inte titta på klockan för att inse hur lite tid jag hade på mig. Nu var så jag stressad. För jag ville inte komma för sent, ville inte att han skulle vänta. Jag ville att det skulle bli det perfekta mötet, det så romantiska mötet jag hade sett i mina tankar och som jag hade återupprepat i tanken gång på gång. Ville verkligen stå där och se honom kliva av bussen, rusa fram till honom, kasta mig i hans armar (om allt skulle kännas rätt det vill säga) och låta lyckan välla över mig, låta tårarna komma. Så jag ökade på stegen ytterligare och kom tillslut fram till biografen. Som tur var så var det inte många människor där. Det var bara en före mig i kön så här gick det mycket snabbare. Tittade fort på en klocka där och insåg att han kunde vara här vilken sekund som helst! Så nu var det bara att skynda sig på och hinna med att sätta mina planer i verket, att förverkliga min dröm jag hade.

   Jag kom fram till central busstationen och mina ögon letade bara på skärmarna efter ankommande bussar, för att hitta om det stod nått om hans buss. Jag gick så snabbt, såg inte världen omkring mig, allt bara rusade förbi mig. Men plötsligt hörde jag en hög och charmig busvissling. Jag tittade åt det hållet därifrån det kom, nyfiken på om det var mig visslingen var ämnad, vilket jag inte trodde, men var ändå nyfiken. Såg att det satt en söt pojke där på muren snett bredvid en pelare och tittade på mig. För stressad för att bry mig om att jag fått en vissling så tog jag ett steg till förbi pelaren. Allt gick så fort, fast ändå långsamt. För efter att jag gav honom en hastig blick, efter att jag fick ta in det jag såg, insåg jag att det var Elias som satt där bakom pelaren. Jag tvärstannade och tog ett steg bakåt för att verkligen försäkra mig om att det var han. Jag hade bara sett honom en kväll innan och på några bilder. Men just där och då såg jag inte några bilder av honom i huvudet. Jag tittade på honom och insåg att han var snyggare än vad jag mindes honom. Insåg verkligen att det var han som satt där. Den manen som stod framför mig nu tog mig i sin famn, och allt kändes så rätt. Allt gick så fort, för plötsligt stod jag där i hans famn och kände hur allt plötsligt inte hade någon betydelse. Just där och då var det bara han och jag.
"Hej" viskade Elias i mitt öra. Med stämband som inte ville lyda mumlade jag fram nått som skulle låta som hej. Han suckade mjukt och sa "Det här är precis vad jag vill". Vid dessa ord försvann verkligen alla farhågor om att han inte skulle tycka om mig, att han bara skulle vända på klackarna och gå. Där stod vi och höll om varandra. Men så tittade han på mig, tittade på mig med sådana ögon för en sekund där han frågade med ögonen om det var okey, okey att kyssa mig. Jag ville inget hellre än att få kyssa hans underbara läppar igen. Så mina ögon lös av åtrå, av vilja, så han böjde sig fram för att kyssa mina läppar försiktigt. Först med en lätt snudd, fortsatte sedan med den mest underbaraste kyss jag varit med om. Där stod vi, helt omedvetna om världen omkring oss. Hade ingen koll på tid och rum, det var bara vi där och då, ingen annan. Det var den här mannen som mitt hjärta ville ha. Kände redan då att den här veckan skulle bli den underbaraste i mitt liv!